Ett överväldigande.

Jag har trots allt kanske blivit lite förälskad, för jag kan inte förstå mig på dem som ser på dig med en axelryckning och ett "tja...". De som tycker att du ser "okej" ut och att du "väl är trevlig". Du är en av de härligaste personer jag någonsin träffat och jag beundrar dig. Vi har nog ganska mycket gemensamt, men du är bättre än mig. Duktigare, häftigare. Omgiven av "det där". Jag, jag går sakta mot att inte bry mig om vad folk tycker om mig, vilket gör att allt det här inte spelar någon roll. Jag begär inga storhetsdåd, ingen grandios gest. Du måste inte gilla mig. Bara dansa med mig ibland.