Han är en man av ära.

Nu är det en dag kvar. Jag kom hem från jobbet, för sista gången. Hela familjen var redan uppe så jag pratade lite, duschade och plockade undan den värsta röran på mitt rum. Sa hejdå till Erik och glömde önska honom lycka till på SM. Beslutade mig tillslut för att det kunde vara bra att sova lite och vaknade 13.05. Kalle kom vid tjugo över eller så och jag mottog mina födelsedagspresenter, halvt iklädd pyjamas. Vi pratade väl ganska lite. Jag kunde inte komma på något som kunde få situationen att verka bättre. Idag har jag varit glad över att få åka, men det gör ont.

Så vi gjorde typiska saker. Hängde med Rabbit och spelade lite basket. Lyssnade på musik. Gick och hämtade ut tårta och köpte bröd. Han var Zidane och jag var den där andra. Existerade, fast lite annorlunda än förut. Kalle åkte hem och jag paniklyssnade på Elliot Smith tills det gick över.

Johannes kom, sen Annika. Josef, Cajsa och Tobbe. Dusan, Britta, Lennart, Kerstin, Annica och en polis som jag inte hann prata med. Det var kul att ha folk omkring sig. Vi åt sallad och tårta, bytte partytrick och umgicks som vi gjorde så mycket oftare förr. Jag lånade en tröja av pappa, mest för att jag kan, och det kramades mycket.

Någon gång under kvällen kom Ida på att jag ska åka till Tyskland och vi pratade en stund. Jag lånade ut saker till henne som kompensation.

Jag har fått en bok med bilder och hälsningar för att bota hemlängtan. Det finns fortfarande tid att skriva i den. Slå en pling eller kom på en spontan visit. Jag måste packa innan 15.00 (Felicia ska bo i vårt gästrum ett tag), men ingen fara på taket. Allt går bort med club soda.