Vindarna ska blåsa igen

Vi trivs med varandra. Vi är i synk. Därför är vi båda på det klara med att det inte blir mer än såhär. Jag kallar det konsensus och jag ser en blyghet hos honom som jag aldrig sett förut när han säger att ångesten som legat och gnagt släpper. Vi dricker upp resten av kaffet medan vi beter oss som de vänner vi kanske är. Jag tar mig hem. Lyssnar på Hovet och begraver mig i vackra ord.