"Så kan det va på nollningen"

Nostalgi

Facebook är offline

Tove hade ett jättetrevligt samtal med Veronica igår. Tack!
Tove undrar om Armin sytt i dragkedja på någon ficka än.
Tove ska på julfest ikväll och har ännu inte nött in gyckeltexterna ordentligt.
Tove undrar om KrogVet "får olla dig i pannan sen ikväll?"
Tove hoppas folk kommer på Flammans luciamorgon på lördag!
Tove är frukostsugen.
Tove saknar sina syskon och sin gitarr. Mest syskon.
Tove borde skaffa fram julklappar.
Tove vill så gärna ha fler kvällar/vecka. De går åt alldeles för snabbt.
Tove är kär i Pushing Daisies.
Tove ska nog dammsuga innan styrelsemötet här imorgon.
Tove jobbar sista Flammanpasset för terminen på fredag.

Krääx is back!

Om festerifester (även känt som Tove bloggar på fyllan kl 11 på morgonen)

Jag har en kompis som ger sig själv presenter på fyllan. Själv kollade jag posten. Det är uppskattat idag (trasiga cyklar ska markeras och slängas) men det är också det jag minns bäst efter kl 22. Varför bestämde jag mig för att kolla posten? Vem vet? Det är spännande tider vi lever i.

Ett ögonblick av nostalgi

Kommer du ihåg kvällen den dagen mina föräldrar separerade? Vi träffades nere på stan och du lät mig vara ledsen och tyst. På vägen hem lånade du mig din tröja, för det var så jävla kallt, och frågade vad jag kände. Jag sa att jag var arg på henne för att hon gift sig med någon hon inte älskade. Att jag var arg på honom för att han låtit henne. (Sånt man känner ett tag, men redan vet att det kommer gå över.) Du gick och funderade ett tag och undslapp dig sen ett "det var grovt". Jag hoppas att du inte dömde mig, det verkade inte så. Jag är glad att du tog till dig och att du hade mod nog, till slut.

Vindarna ska blåsa igen

Vi trivs med varandra. Vi är i synk. Därför är vi båda på det klara med att det inte blir mer än såhär. Jag kallar det konsensus och jag ser en blyghet hos honom som jag aldrig sett förut när han säger att ångesten som legat och gnagt släpper. Vi dricker upp resten av kaffet medan vi beter oss som de vänner vi kanske är. Jag tar mig hem. Lyssnar på Hovet och begraver mig i vackra ord.

I-land

Jag finner plötsligt mitt konto välfyllt, nästan lite överfullt. Det finns sådär mycket pengar där att jag teoretiskt (och praktiskt) sett skulle kunna investera del av dem i en teknisk pryl utan att bryta budget. Jag skulle såklart behöva åka till IKEA och skaffa saker som gör att mitt rum ser ut som något någon utom jag skulle vilja bo i. Det är bara det att tekniska prylar är roligare. Men vad? Vad är värdigt nog?

Ett överväldigande.

Jag har trots allt kanske blivit lite förälskad, för jag kan inte förstå mig på dem som ser på dig med en axelryckning och ett "tja...". De som tycker att du ser "okej" ut och att du "väl är trevlig". Du är en av de härligaste personer jag någonsin träffat och jag beundrar dig. Vi har nog ganska mycket gemensamt, men du är bättre än mig. Duktigare, häftigare. Omgiven av "det där". Jag, jag går sakta mot att inte bry mig om vad folk tycker om mig, vilket gör att allt det här inte spelar någon roll. Jag begär inga storhetsdåd, ingen grandios gest. Du måste inte gilla mig. Bara dansa med mig ibland.